Den senaste tiden har en solidarisk opinion mobiliserats i Sverige. Folk har demonstrerat och skänkt pengar i sällan skådad omfattning. Det var en bild på en död pojke på en strand vid Medelhavet som förändrade allt. Den förenande parollen blev ”Refugees Welcome” och SDs trollbindning av landet verkade vara bruten. De bruna tystnade till och med på nätet under några dagar.
Efter att bilderna kommer ut på Alans livlösa kropp, liggandes på en strand vid Medelhavet, så mobiliseras en stor flyktingvänlig opinion. Mängder av lokala initiativ startas, folk samlar in kläder, skänker pengar och demonstrerar. Röda korset meddelar att de aldrig fått in så mycket pengar på så kort tid tidigare. På Medborgarplatsen i Stockholm samlas över 20 000 personer i en manifestation och på Göta platsen i Göteborg samlas över 15 000 personer för att visa sitt stöd för en human flyktingpolitik.
Många företag startar också egna insamlingar tillsammans med de anställda, konferensresor ställs in och pengarna skänks till hjälporganisationer istället. SJ meddelar att inga flyktingar ska kastas av tågen i Sverige. Initiativen är många.
Löfven är ängslig och otydlig
För statsminister Stefan Löfven är det bara att inkassera. Han kan nu säga, lova och genomföra politiska beslut som kändes avlägsna bara några dagar tidigare. Men vad gör Löfven i det läget? Han tvekar och velar. Han skyller problemen på andra och lovar ingenting. Efter Löfvens tal på Medborgarplatsen uttrycker många besvikelse. Vad vill egentligen Löfven och varför gör han så här? Vill Löfven gjuta olja på den spontana och folkliga mobiliseringen för en human flyktingpolitik? Vad ska vi tro? Vi hör vår statsminister och känner tvivel inför hans vilja.
Politiskt ledarskap verkar inte i ett vakuum, utan det finns alltid en dynamik mellan ledarskapet och medborgarna som skapar det handlingsutrymme som en politisk ledare har. Ofta skapas denna dynamik i valrörelsen, där en politisk ledare lovar att föra en viss sorts politik och sedan vinner röster på detta löfte. Då får den politiske ledaren ett ”mandat från väljarna”, som denne kan använda för att skapa legitimitet för vissa förändringar. Men detta handlingsutrymme kan även uppstå i andra sammanhang, precis som nu skett.
Det anmärkningsvärda är att Löfven inte agerar som ledare i den situation som uppstått. Löfven framstår istället som defensiv och otydlig. Han bärs fram av en kraftfull opinion men törs inte leda denna opinion. En statsminister som inte leder. Löfven hade kunnat förstärka den flyktingvänliga mobiliseringen och använt den för att stärka regeringens ställning och trycka tilllbaka den rasistiska mobiliseringen vi sett i Sverige under det senaste året.
Löfven agerar istället som om han var ängslig inför den rasistiska opinionen och låter denna ängslan styra honom. Låter den hålla tillbaka honom. Resultatet blir att han framstår som vek och otydlig. Han lovar ingenting. Han skyller på andra. Han pekar ut kommunerna som bovar, som inte vill vara solidariska, men han framställer det som något som står utanför hans makt. Han pekar ut andra EU-länder som osolidariska, men säger inte vad han tänker göra åt det. Han skyller på andra och lovar själv ingenting. Han säger även att vi gjort vårt och att det nu är upp till andra att agera.
Det enda Löfven egentligen lovar oss är att han ska åka på audiens till en stor ledare i Tyskland. Genom sitt sätt att agera säger han sig sakna makt och visar att han inte kan leda oss. Han säger att det är upp till andra att göra rätt. Löfven förmår inte. Löfven är ingen ledare och kan därför inte heller leda oss.
Majoriteten vill ha en human flyktingpolitik
I frånvaron av politiskt ledarskap så blir Hans Rosling viral och filmklipp med honom där han bl a läxar upp en danskt TV-reporter delas i otrolig omfattning. Dessutom bildas en facebookgrupp där tusentals personer villl se en TV-debatt mellan Rosling och de högerextremas ledare Åkesson.
Ibland är det lätt att glömma att en förkrossande majoritet i vårt land är för en human flyktingpolitik. Mer än 70% vill ta emot fler eller behålla den nivå vi har idag enligt Eurostats senaste undersökning. Där utmärker sig svenskarna som det flyktingvänligaste folket i Europa. Det är något vi ska vara stolta över.
Det problem vi har i Sverige är att vi har en högljud, aggressiv och välorganiserad minoritet av rasister. Och att denna aggressiva minoritet fått alldeles för stort inflytande över politik och massmedier. Det var på tiden att majoriteten vaknade, sa ifrån och visade att dessa rasister är en skamfläck och bland det osvenskaste vi har.
